Motsatsen till löneförhöjning är inte fängelse

Motsatsen till att löneförhöjning är att inte få löneförhöjning.

Motsatsen till att åka i fängelse är att inte åka i fängelse.

Motsatsen till att vinna 10 000 på lotto är att inte vinna 10 000 på lotto.

Motsatsen till att halka och slå sig är att inte halka och slå sig.

Motsatsen till att en köttbulle är att inte få en köttbulle.

Motsatsen till att ett ryck i kopplet är att inte få ett ryck i kopplet.

Varför tjatar jag om det här?

Vi underlättar för hunden att lära sig om vi jobbar med motsatser. Motsatsen till belöning är utebliven belöning. Motsatsen till bestraffning är utebliven bestraffning.

Går hunden fint vid förarens sida får hunden en köttbulle. Går hunden för långt fram uteblir köttbullen.

Går hunden för långt fram får den ett ryck i kopplet. Går hunden fint vid sidan uteblir rycket i kopplet.

Vilket är bäst?

Vilken som helst av principerna kan fungera om föraren är bra på att planera, bra på att tajma och bra på att observera vad som händer och ta hänsyn till det i den fortsatta träningen. Med principerna menar jag alltså belöning – utebliven belöning eller bestraffning – utebliven bestraffning. Jag har själv valt att utgå från belöning – utebliven belöning i min träning. Det beror på två saker: 1. Jag tycker att det är mycket, mycket roligare och trevligare att jobba på det viset. 2. Jag utgår från att jag är en medioker hundtränare, alltså att jag är halvbra på att planera, tajma och observera. Som hundtränare känns det bättre att göra lite fel när det gäller belöning än när det gäller bestraffning.

Hur går det till i praktiken?

I korthet lägger jag upp övningarna så att hunden ska göra många rätt och få belöning för det. De få gånger hunden väljer fel uteblir belöningen och jag talar om att hunden missade sin belöning. Jag kan tala om det antingen genom ett felkommando, exempelvis ”oj”, eller ”försök igen”, eller så försvinner det som hunden siktar på. Ett exempel på det senare är när hunden ska lära sig att lämna in en apport innan den hämtar nästa. Då ser jag till att apport nummer två försvinner (en person plockar upp den) om hunden försöker springa till den med apport nummer ett i munnen.

Men säger du aldrig till dina hundar?

Jo, det kan jag göra ibland. Inte i samband med att jag ska öva på moment, men om det till exempel händer något potentiellt farligt som jag inte hunnit träna för. Säg att min hund skulle hitta en igelkott på tomten och precis är på väg att greppa den med munnen. Då skulle jag förmodligen skrika ”Nej, låt bli den!” och ta hunden i nackskinnet om jag var tillräckligt nära. Om hunden då släppte intresset för igelkotten och kom till mig skulle jag vara helt neutral och gå därifrån med hunden. Det skulle vara enligt principen bestraffning när hunden försöker ta igelkotten – utebliven bestraffning när hunden låter bli igelkotten.

Men om man fått lära sig att när hunden drar i kopplet säger man till den med arg röst och så fort kopplet blir slakt ska man jättesnabbt växla om och le och berömma med glad röst?

Jag tycker att det sättet gör det onödigt svårt för hunden att förstå vad vi menar. Jag tar ett exempel med människor:

Du sitter tillsammans med en annan människa vid ett bord. Ni pratar inte samma språk. Det står ett fat med äpplen på bordet. Du tänker att det skulle vara rätt så gott med ett äpple. Du sträcker fram handen för att ta ett äpple, den andra människan daskar till dig lätt på handen och säger ett strängt ”EEIIAA”. Du drar tillbaka handen. Sedan händer inte mer. Förmodligen tänker du då att du struntar i äpplena, för du vill inte ha en dask på händerna och en åthutning. Principen är bestraffning när du försöker ta äpplena – utebliven bestraffning när du låter bli äpplena. Jättelätt att förstå fast ni inte pratar samma språk.

Det blir mycket svårare om du blandar bestraffning och belöning så här:

Du sitter tillsammans med en annan människa vid ett bord. Ni pratar inte samma språk. Det står ett fat med äpplen på bordet. Du tänker att det skulle vara rätt så gott med ett äpple. Du sträcker fram handen för att ta ett äpple, den andra människan daskar till dig lätt på handen och säger ett strängt ”EEIIAA”. Du drar tillbaka handen. Då fiskar den andra människan snabbt upp en Toblerone och räcker dig med ett vänligt ”fiiil”. Du tycker jättemycket om Toblerone. När du har ätit upp Tobleronen vill du gärna ha en till. Hur gjorde du för att få en Toblerone första gången? Jo, du sträckte fram handen mot äpplena…